Ett barn.

Jag tänker inte skriva några fula ord, fastän jag bra gärna vill. De senaste veckorna har varit en pina att umgås med vår yngsta förmåga. Är hon inte i famnen på mig, så gnälls det dagarna i ända. Jag lyfter upp, kånkar och bär så mycket som jag bara kan. Jag tror på att barn blir trygga av att kunna välja att vara hos en förälder och sen våga ta steget ut i livet. Men ibland räcker man inte till. Man räcker till ett sånt där barn, sen tar det slut. Det finns plötsligt ingen tid eller plats för någon som också alltid är van att kunna välja som Mandy. Hon är så duktig, Mandy! Trettioelva gånger om dagen får hon höra: "Jag kommer, jag ska bara ta upp/fixa blöja på/trösta Tilde" och så får hon vänta. Och vänta. Och vänta. När Tilde var spädis så löste jag problemet genom att springa omkring med Tilde som hängde och slängde. Problemet är nu att hon är för stor för att kunna hållas i samtidigt som man torkar 3-årig stjärt, hjälper med pussel eller lägger upp mat. Ligger T dessutom och sover så kan man vara ganska säker på att hon vaknar av vårt småprat och nedlagd vill hon absolut inte bli. Nu tänker ni; "Har hon ont någonstans?" vilket jag gissar på att hon inte har, inte så mycket att man behöver skrika i högan sky tills mamma tar upp en. Hon har nog lite ont i munnen av tandsprickning och sådant, men nu börjar det handla om veckor för att kanske gissa på någon månad som hon haft samma beteende. Jag förstår att Mandy börjar bli trött på henne.

Nej, det tröstar inte mig att säga: "Det går över, det är en sån kort period. Håll ut." Just nu så är det så här och jag tycker inte att det är enklare för att jag mitt uppe i det. Det finns inget annat som jag vill göra, jag behöver inte ha egentid just nu. Jag behöver inte åka hem till någon och fika i flera timmar för jag vet att det dagen efter går i samma spår. Det är som en kliande sjukdom, man får lite smärtstillande för stunden sen är man åter in i verkligheten. Jag längtar ut.