Jag sörjer.

Alla mammor har dåligt samvete, ofta hela dagarna för det ena eller det andra. Antingen jobbar man får mycket, för lite eller inte alls. Man kanske umgås för lite eller för mycket med sina barn. Det sistnämnda kanske låter konstigt att ha dåligt samvete över men alla som haft ett eller en skock med ungar vet att man längtar ut då och då. I mitt fall så börjar det bli något som jag funderar på hela dagen. Jag längtar ut till något, att vara lite Jenny istället för att vara mamma-Jenny med bindestreck mellan. JÄMT. Bebin är bara sex månader och ändå känns det redan som om jag varit hemma alldeles för länge. Det beror inte på henne över huvud taget tror jag. Det är full rulle på henne, hon kryper, ställer sig upp mot saker men är fortfarande näst intill knäpptyst i sin framfart. Hon är nöjda bebin nu, gillar att vara med och göra allt. Åka bil, åka vagn och vara med i köket. Men jag tycker ju om att åka bil, vara ute och gå och vara i köket alldeles själv. Det är hemskt att säga det, men nu har jag nedräkning av dagarna tills den dag som Markus tar över. Jag kommer ut, jag har ensamtid men jag vill att Markus ska vara hemma när jag har ensamtid. Jag vill att Markus ska vara hemma, vara nöjd och bara skrota hemma med kottarna. För jag tror att han kommer må bra av det och jag kommer att må bra på mitt jobb bland alla andra icke-mammor som är där för att göra sånt som man gör på jobbet. Jag vill inte minnas tillbaka på föräldraledigheten och känna bitterhet eller obehag men nu är det verkligen dags för skiftbyte i blöjbytarfabriken.

Så, där var min bekännelse.