Jag läste precis förra helgens inlägg och blev förfärad. Markus såg fram emot helgen som varit och jag förstörde den. Jag har min värsta period någonsin. Tilde har sin värsta period någonsin. hennes liv är ju visserligen ganska kort men hon har gett oss så många gråa hår. Hon är antagligen i den berömda 3-månadersutvecklingsfasen. Ingenting duger och hon skriker innan allt. Hon skriker innan hon ska äta, innan hon ska sova och hon skriker när man lägger ned henne på golvet och lite när man tar upp henne. Nu är det nästan omöjligt att amma, hon vänder sig bort och är inte intresserad. Det är tur att hon är barn nummer två eftersom man nu vet att det kommer en tid då allt blir lite bättre. Med detta kan man ju säga att det är synd att hon är barn nummer två eftersom hon kräver all uppmärksamhet hela dagen förutom de 20 minutersperioder som hon sover på någon av oss. Max 20 minuter.

Den här helgen skulle Markus fiska och det skulle ske på lördagen istället för på söndagen för söndagen skulle bjuda på regn. Nu blev det inte heller lördagen för jag behövde verkligen hjälp den här helgen. Jag får sova om nätterna, jag är inte trött fysiskt men jag är så trött i huvudet av allt skrikande och gnällande, Mandy är trött i huvudet av allt skrikande och gnällande. Jag har ingen tid för bara henne. Hon ska inte behöva vänta med allt eller sitta själv på pottan alla gånger för att ingen har tid med henne. På lördag ska hon och jag gå på teater, antagligen tillsammans med hälften av Suras småbarnsföräldrar. Hon är så skön, fixar och donar med sina väskor. I morse var hon i köksskåpen och lånade bunke och lite annat för att hon skulle baka en kaka. Hon står med tröja, förkläde, bakmössa, strumpor och en naken stjärt och sjunger om pippi som bakar. "Kliv inte i degen herr Nilsson!" skriker hon argt. Min lilla stora kärlek. Hon är så klok.