Jag heter Jenny Vidman, föddes Rudgård troligtvis en solig dag i maj 1981. Jag är uppvuxen i en skyddad värld av villor och äktenskap. Min första skilsmässa kom jag i kontakt med runt 1992, då min kompis Lenas föräldrar skilde sig. Jag lekte med barnen på gatan och började på Brandthovdaskolan 1988. Jag tyckte och tycker fortfarande mycket om skolan och har haft ganska lätt för mig. Jag är ingen superstjärna men jag har läshuvud och gillar att lära mig nya saker. Mina stora intressen på den tiden var gnagare av alla dess slag och jag började ha kaniner tillsammans med min syster Emma. I samma veva började jag träffa alla mina tjejkompisar som fortfarande är my ladies, någonstans 13-14 års ålder. Jag började på Viksäng 1994 eftersom mina kära föräldrar inte ville ha mig på Skiljebo, träffade Johanna och senare gymnasiet på Rudbeck (1997) tillsammans med henne. I samma sväng som jag träffade Johanna, började jag på scouterna på Hamre. Där spenderade jag väldigt mycket tid, blev kär i några av gossarna och har fortfarande kontakt med hälften av staben. Jag hade fortfarande gnagare av varierande art, faktiskt ända fram till 2006 då de sista råttorna lämnade jordelivet. Vi har inte haft smådjur för sista gången, det ska gudarna veta. I min ägo har det passerat råttor, möss, ökenråttor, kaniner, illrar och nu till sist hundar. Vårt hundliv började med Engla, 2003. Hon var då 12 veckor och hon gav mig mina första grå hår. Milla kom sommaren 2004 och det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan dem kan man väl säga. Eftersom Milla kom från en trasig bakgrund och med en kronisk sjukdom så omplacerade vi Engla hösten 2007. Nu har vi bara Milla a.k.a. Musen kvar. Hon har addisons sjukdom, en sjukdom som gör att hennes binjurebark inte producerar kortison naturligt utan hon får två piller varje dag året runt.
Nu, vid 29 års ålder har jag hunnit med 180 högskolepoäng på Mälardalens Högskola och har en kandidatexamen i systemutveckling. Det var en härlig tid i mitt liv, mycket fritid och självbestämmande men när högskolan var över så tyckte jag inte att systemutvecklingen var så rolig. Jag vill arbeta med människor. När jag i oktober 2008 blev erbjuden arbete med personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hade jag ingen aning om att jag skulle gilla det så mycket. Det är så häftigt att umgås med dessa personer, på gott och ont. Jag hoppas att jag aldrig tröttnar på det!
Jag och Markus träffades för första gången 1998, vi hamnade på samma fest. Markus slickade mig på kinden och kärleken var INTE ett faktum. Tiden gick, vi festade tillsammans ibland och hade partners på varsitt håll i några år innan vi träffades i början av 2002. Vi gifte oss 18 mars 2006, fick Mandy 2007 och Tilde 2009. Nu bor vi i Surahammar i ett stort fint hus, halvvägs till norrland.
Jag tänker inte beskriva mig själv som person. Jag vet ärligt inte hur jag ska presentera mig själv för att ge er en rättvis bild. Jag är ibland för ärlig, för lat för att komma med omskrivningar och kan nog uppfattas som lite besvärlig och rakt-på-sak-ig. Jag älskar att vara spontan men jag fungerar bäst när allt är planerat. Jag tar hellre väldigt mycket tid på mig att göra saker än att hoppas på att saker löser sig självt. Jag känner mig oftast positiv, har aldrig drabbats av depression och tycker mig se ljuspunkter i det mesta.
På återseende, i morgon tar vi den första kärleken..
